Shirley MacLaine är en av de där stjärnorna som verkar tillhöra en oåterkallelig och unik epok i Hollywoods historia.
Vid 90 års ålder är skådespelerskan fortfarande ihågkommen som en av de stora profilerna inom amerikansk film. Hennes karriär började 1955 med Alfred Hitchcocks *The Trouble with Harry*, och snart blev hon en av sin generations mest beundrade skådespelerskor.
Sedan följde oförglömliga filmer som *The Apartment*, *Irma la Douce* och *Terms of Endearment*, roller som för alltid skulle befästa hennes plats i filmhistorien.
Men bakom applåderna, priserna och Hollywoods strålkastarljus fanns en kvinna vars privatliv var betydligt mer komplicerat än vad allmänheten kunde föreställa sig.
Under de senaste åren har MacLaine delvis dragit sig tillbaka från rampljuset, men hon har aldrig förlorat sin passion för skådespeleriet.
För henne har varje ny roll varit en möjlighet att lära sig något nytt och hålla fast vid det som hon alltid har betraktat som en viktig del av sitt liv.
När man talar om Shirley MacLaine finns det dock en familjehistoria som är omöjlig att bortse från.
Hon var gift med filmproducenten Steve Parker i 28 år.
Paret separerade 1982 och fick en dotter, Sachi Parker.
Men Sachi växte inte upp på det traditionella sätt som man kanske hade förväntat sig av ett barn till en Hollywoodstjärna.
Medan Shirley utvecklade sin karriär i USA tillbringade hennes dotter en stor del av sin barndom hos sin far i Japan och vistades även periodvis på internatskolor i Europa.
Shirleys och Steves äktenskap följde inte heller dåtidens konventioner.
Deras relation beskrevs som relativt öppen, och trots separationen och det geografiska avståndet behöll de en vänskap.
För Shirley var beslutet att helt ägna sig åt sin karriär medvetet.
Hon hade sett sin egen mamma ge upp sina personliga ambitioner och ville inte upprepa samma historia.
MacLaine ansåg att om hon hade lämnat sitt yrke för att stanna hemma, kunde det ha lett till en djup frustration.
Men det beslutet hade ett pris.
Och den som kanske fick känna av konsekvenserna allra mest var hennes dotter.
Många år senare bestämde sig Sachi Parker för att berätta sin egen version av barndomen i sina memoarer *Lucky Me: My Life With — and Without — My Mom*.
I sina minnen beskriver hon relationen till sin mamma som fylld av kärlek, men också präglad av ett betydande känslomässigt avstånd.
Sachi behövde stabilitet, rutiner och känslan av att ha en familj som alltid fanns nära.
Shirley hade däremot valt ett betydligt mer okonventionellt liv, präglat av resor, arbete, självständighet och en mycket personlig syn på relationer.
De hade två helt olika uppfattningar om vad en familj egentligen skulle vara.
Och den skillnaden blev särskilt smärtsam under Sachis tonår.
Det fanns semestrar som hon tillbringade ensam och stunder då hon upplevde att hennes mammas kärlek kom och gick på ett oförutsägbart sätt.
För en dotter som sökte trygghet lämnade detta känslomässiga avstånd djupa spår.
Med åren slutade deras historia dock inte bara i bitterhet och sårade känslor.
Relationen förändrades.
Sachi blev själv mamma och började se tillbaka på sin egen barndom ur ett annat perspektiv.
Hennes erfarenheter med Shirley blev också en viktig lärdom om vilken sorts mamma hon själv ville vara för sina barn.
Samtidigt gick Shirley in i en betydligt lugnare period av sitt liv.
Långt från Hollywoods ständiga hektiska tempo fann hon en tillflykt på sin ranch i New Mexico.
Där, omgiven av sina älskade hundar och nära vänner, njuter hon av ett mer privat och eftertänksamt liv.
Romantiken har slutat vara centrum i hennes tillvaro.
I dag verkar lugn, frihet och tillfredsställelsen i att leva på sina egna villkor vara viktigare.
Historien om Shirley MacLaine visar att även kvinnor som verkar ha allt kan tvingas fatta svåra beslut när det gäller familjen – och att konsekvenserna av dessa beslut ibland inte blir tydliga förrän många år senare.
Hennes karriär var enastående.
Hennes liv var det också, även om det inte alltid såg ut som allmänheten hade föreställt sig.
Och kanske är det mest rörande av allt att mor och dotter med tiden har fått möjlighet att blicka tillbaka, förstå sina olikheter och hitta ett nytt sätt att förhålla sig till varandra.
För vissa familjesår försvinner aldrig helt.
Men med åren kan de förvandlas till förståelse.
