Jag heter Rajiv och jag är sextioen år gammal. För åtta år sedan förlorade jag min första fru efter en lång, smärtsam sjukdom. Sedan dess har jag levt ensam,
i en tystnad som ibland känns tyngre än vilket oväsen som helst. Mina barn är vuxna nu, med egna liv. En gång i månaden kommer de, lämnar pengar och mina mediciner, och skyndar sedan vidare.
Jag bär dem ingen agg för; jag förstår att deras liv är fullt av ansvar. Men på regniga nätter, när jag ligger i sängen och hör regndropparna slå mot plåttaket, känns ensamheten som ett ok, som om världen glömt bort att jag finns.
Då känner jag mig liten, bräcklig, någon som ingen håller i handen.
Förra året såg jag plötsligt Meena på Facebook, min första kärlek från gymnasiet. Som tonåring var hon hela min värld.
Hennes hår föll i svarta vågor över axlarna, hennes ögon var djupa och gåtfulla, och hennes leende lyste upp hela klassrummet. Men när jag stod inför framtiden, knöt hennes familj henne till en man tio år äldre, och hon försvann ur mitt liv.
Fyrtio år senare dök hon upp på skärmen igen. Hon var änka, bodde med sin yngste son som sällan kom hem. Först hälsade vi bara. Sedan följde meddelanden, telefonsamtal, och kaffe tillsammans.
Innan jag visste ordet av satt jag på min motorcykel varannan dag, med en korg på ryggen fylld av frukt, godis och vitaminer för lederna.
En dag, lite nervöst men lekfullt, frågade jag:
– Tänk om två gamla människor knöt sina liv tillsammans? Skulle inte ensamheten bli lättare då?
Hennes ögon fylldes plötsligt av tårar. Jag försökte snabbt dra tillbaka orden, men hon log mjukt och nickade. Så hände det: vid sextioen års ålder gifte jag mig med min första kärlek.
På vår bröllopsdag bar jag en mörkröd sherwani, hon en enkel, krämfärgad siden-sari. Håret var fint uppsatt, prytt med en liten pärlnål.
Vänner och grannar kom och log och sa: ”De ser ut som två unga älskande.” Och jag kände mig verkligen ung igen, som om tiden själv hade backat.
På kvällen, när gästerna gått, var huset tyst. Jag bar henne ett glas varm mjölk och gick sedan ut för att låsa dörren och släcka lamporna. I luften vibrerade lugn och en pirrande förväntan.
Jag hade aldrig trott att jag i min ålder skulle få uppleva en natt som denna igen.
När jag försiktigt började knäppa upp hennes blus stelnade jag till.
Hennes rygg, axlar och armar var täckta av djupa, mörka märken, ärr från gamla sår, som om all smärta och allt lidande hon burit under sitt liv var kartlagt över hennes hud. Mitt hjärta knöt sig.
Hon drog skrämt filten omkring sig, och i hennes ögon såg jag rädsla.
– Meena… vad har hänt med dig? – frågade jag tyst, rösten darrade.
Hon vände sig långsamt mot mig, hennes röst var knappt mer än en viskning:
– Förr… var han så våldsam. Skrek… slog… jag har aldrig berättat för någon…
Jag satte mig tungt bredvid henne. Tårarna rann när jag kände all den tystnad och all den smärta hon burit ensam under årens gång. Jag tog hennes hand och pressade den mot mitt bröst.
– Det är nog nu. Från och med idag kommer ingen någonsin att skada dig mer. Ingen har rätt att orsaka dig smärta… förutom jag, men endast för att jag älskar dig för mycket.
Då brast hon ut i tyst, skakande gråt som fyllde hela rummet. Jag höll henne tätt intill mig. Hennes lilla, bräckliga kropp bar på en styrka som hon tvingats dölja hela livet.
Vår natt var inte som ungdomars. Vi låg bara intill varandra, lyssnade på syrsornas sång och vinden som susade genom träden.
Jag smekte hennes hår och kysste hennes panna. Hon tog min kind i sina händer och viskade:
– Tack. Tack för att du visade mig att det fortfarande finns någon som verkligen bryr sig om mig.
Och jag, vid sextioen års ålder, förstod äntligen att lycka inte mäts i pengar eller ungdomens vilda passioner.
Lycka är att ha någon att hålla i handen, en axel att luta sig mot, och någon som stannar hela natten, bara för att känna ditt hjärtslag.
Imorgon kommer en ny dag. Vem vet hur många dagar vi har kvar? Men en sak vet jag med säkerhet: det som återstår av hennes liv ska jag försöka gottgöra. Jag ska värdera henne, skydda henne, så att hon aldrig mer behöver vara rädd för något.
För mig är denna natt – efter femtio års längtan, smärta och väntan – livets största gåva.
