Så, mina unga vänner, ni som är mellan tio och tjugo år, lyssna noga, för detta var det verkliga militärtjänsten!
Det var inte den där lätta leken som många tror att militärtjänsten är idag, utan en tid som lärde mig vad disciplin, samhörighet och ansvar verkligen betyder. Ni skulle också behöva uppleva det här!
Jag vet att världen är annorlunda nu, unga människor är förändrade, men tro mig, det jag lärde mig där följer mig än idag, och jag hoppas det kan vara till nytta för er också. Om du håller med, ge en tumme upp och dela den här tanken!
När jag blev inkallad 2001 var militärtjänsten inte längre så populär. Många motsatte sig, för de förstod inte meningen med allt detta i en modern tid.
Jag väntade också med blandade känslor. Som barn älskade jag att leka soldat — vi hoppade runt i buskar,
kröp och smög med plast-Kalashnikovs i händerna, men att göra allt detta på riktigt, i verkligheten, var en helt annan sak.
Det var inte rädsla som höll mig tillbaka, utan det okända och de förväntade svårigheterna. Då var folkhären ganska dåligt utrustad och motiverad, mer som en sliten och trött maskin.
Av de nio månaderna i tjänst spenderade jag bara tre i utbildningscentret i Tapolca, där jag fick lära mig professionellt hur man överlever och agerar effektivt.
Det var en tuff och ofta krävande period, fylld med både spännande och utmanande upplevelser.
Efter utbildningen hamnade jag i en enhet där jag stannade i sex månader.
Det var en helt annan värld. Jag lärde känna militärlivets vardag, känslan av samhörighet och hur viktigt det är att lita på varandra.
Det var samtidigt fantastiskt dumt och skrämmande verkligt — en erfarenhet som är svår att förklara med ord, men den som varit med vet vad jag menar.
Hela militärtjänsten var som en intensiv skola där de testade inte bara din fysiska styrka utan också din själ.
Jag lärde mig att respekt inte är ett tomt ord, utan en grundläggande pelare som allt bygger på.
Jag insåg att jag inte är ensam i världen, och att mina handlingar påverkar andra — det ansvar jag fick där har följt mig livet ut.
En av de mest minnesvärda stunderna var när jag blev skickad till artilleriet i Pécs. Där fick jag uppleva att skjuta sittande på kanonfoten utan hörselskydd, vilket nästan kunde göra vem som helst galen.
Det fanns en löjtnant som var lika frustrerad som jag, alltid med en stor Beretta vid sin sida — också en sådan minne som bara militärtjänsten kan ge.
Till slut hamnade jag i spaningssektionen, och där förstod jag verkligen hur mycket den här erfarenheten formade mig.
Den sektionen var alltid ute på övning, nästan hela tiden i rörelse, vilket gav en känsla av att vara i Vietnam. Vårt team kom ihop, en konstig men effektiv grupp.
Där fanns Sán, som kunde somna var som helst och när som helst, Vati, den lite elaka men smarta lilla figuren som kunde upptäcka allt, och Búra, föraren av en sexhjulsdriven Ural-4320 lastbil, som senare fick smeknamnet ”Ratfucker”.
Dessa människor skapade det hela som jag idag minns med nostalgi och ett leende.
Det var inte lätt, men vi lärde oss något varje dag — inte bara militär kunskap utan också om gemenskap, självdisciplin och livets utmaningar.
Det handlade inte bara om vad vi gjorde, utan hur mycket vi litade på varandra och hur vi hjälpte våra kamrater i svåra stunder.
Nu när jag tänker tillbaka på den tiden känner jag en konstig, behaglig nostalgi som jag aldrig trodde jag skulle känna för militärtjänsten.
Då kändes det avlägset och hårt, men idag vet jag hur stor inverkan det hade på mig och hur mycket det gav mitt liv.
Så om ni får chansen, uppskatta möjligheten att uppleva den här disciplinen och den här gemenskapen.
Det handlar inte bara om att leka soldat — det handlar om att lära sig respektera andra och ta ansvar för sina handlingar.
Och om du känner att detta stämmer, dela den här berättelsen så att fler förstår varför den här typen av erfarenhet fortfarande saknas hos många unga.
Tack för att du läste hela vägen, och jag hoppas att den här lilla tillbakablicken får dig att se på den gamla goda militärtjänsten med nya ögon!
