Dill, den doftande och ofta underskattade kryddväxten, växer nästan av sig själv i vissa trädgårdar, medan andra efter månader av arbete bara får ihop tunna, spinkiga stjälkar.
När jag först såg min grannes dillodling blev jag förvånad över hur tät och djupgrön den var – det såg nästan ut som en prydnadsväxt.
Bladen satt så tätt att de nästan smälte ihop och bildade som ett grönt moln, och det gick knappt att urskilja plantornas stjälkar bland det frodiga bladverket. Då insåg jag att jag hade gjort något fel från början.
Jag funderade länge på vad det kunde bero på. När min granne slutligen avslöjade sina hemligheter för att lyckas med dillodlingen, förstod jag hur enkelt det egentligen kunde vara.
Allt börjar, som med all odling, med fröna.
Under lång tid använde jag samma välkända sort, Gribovsky, som är utmärkt som krydda, särskilt för dess frön, men den är inte lämplig för att få tät och frodig bladmassa.
Den sorten skjuter snabbt i höjd och går i blom istället för att växa buskigt och frodigt.
Skillnaden är att det idag finns många andra sorter som är framavlade just för att ge rikligt med blad.
Namnen på fröpåsarna kan vara ”Alligator”, ”Kibray”, ”Smaragdknippe” eller ”Kebab” – alla buskiga sorter som är avlade för att bilda tjock och frodig grönska.
Det viktiga är att det på fröpåsen står ”buskig”. Det är första steget.
Det andra, som många förbiser, är vattningen. Dill har ett grunt rotsystem, vilket innebär att den inte når vatten djupt ner i jorden.
Utan regelbunden vattning växer den inte som blad utan satsar på att bli lång och gå i blom tidigt. Min granne vattnar två gånger om dagen, morgon och kväll.
Även när det är molnigt, om det inte regnar. Vattenmängden är cirka 10 liter per kvadratmeter varje gång. Om hon bara kan vattna på kvällen, dubblerar hon mängden.
Fukten behövs under natten eftersom dill – vilket överraskade mig – växer bäst då.
En annan nästan magisk ingrediens hon använder är ammoniak. Var fjärde dag tillsätter hon en matsked 10%-ig ammoniak till vattnet.
Det ger kväve som är nödvändigt för bladväxt och håller skadedjur borta. Sedan jag börjat göra så behöver jag inga andra gödningsmedel, och mina dillplantor har blivit mycket frodigare.
Den största överraskningen kom dock senare. Min granne rycker aldrig upp dillen med rötterna.
Istället klipper hon av plantorna med sekatör när de når 10–15 centimeter i höjd. Då skjuter de ut nya skott åt sidorna och blir ännu buskigare.
Detta gör hon tre till fyra gånger under säsongen. Efter varje klippning vattnar hon igen med vatten och ammoniak, och efter några veckor växer dillen ut på nytt, stark och frodig.
Själv brukade jag alltid dra upp plantorna helt och hållet, vilket i praktiken stoppade vidare tillväxt.
Idag gör jag inte samma misstag. Min dillodling doftar underbart, är grön och frodig, och alla som ser den stannar upp och frågar efter hemligheten bakom den rikliga skörden.
Jag ler bara, för jag vet att hemligheten ligger i rätt frön, rätt vattning och regelbunden beskärning – tre enkla saker som tillsammans skapar magi.
