I flera år har jag vandrat längs de slingrande skogsstigarna som breder ut sig över sluttningen, inte långt från mitt hem.
Den här platsen är mitt andrum – en bit orörd natur där jag kan fly verklighetens oväsen, där fåglarnas sång smälter samman med det dova prasslet från löven, och där trädens skuggor alltid skänker ro.
Nästan varje gång väljer jag samma led: en smal, knappt trampad stig som först ringlar genom en tät tallskog och därefter mynnar ut i en gammal ekdunge.
Jag känner till varje krök, varje nedfallen stam, varje mossbeklädd sten. Denna stilla skog har blivit som en gammal vän för mig.
En kylig vårmorgon, när solen knappt hade hunnit sila ner genom lövverket, gav jag mig åter ut på min sedvanliga promenad. Luften var frisk och lätt fuktig, marken mjuk av nattens dagg.
Jag gick långsamt, njöt av fågelkvitter och skogens frid. Inget antydde att denna dag skulle bli olik de andra.
Men så, efter en skarpare sväng, klev jag ut på en liten glänta – och stannade tvärt. På marken, bara några meter från stigen, låg en märklig, rörig gul fläck.
Först trodde jag att någon skräpat ner – kanske hade barn tappat tennisbollar, eller så var det någon vandrare som glömt kvar sin utrustning.
Men ju närmare jag kom, desto starkare växte en känsla av obehag inom mig. «Bollarna» rörde på sig. Svagt, vibrerande – som om vinden lekte med dem. Men luften var helt stilla.
När jag väl stod intill förstod jag att det inte var några leksaker.
Den där gula fläcken som från avstånd sett så harmlös ut, var i själva verket en levande, darrande, pipande klunga – dussintals nykläckta kycklingar, med blöt fjunig fjäderdräkt, hopträngda till en orolig hög.
Några av dem hade fortfarande delar av äggskalet fastklistrade vid kroppen. Andra försökte resa sig, men den kalla marken och utmattningen höll dem fast.
Ljudet de gav ifrån sig – det tunna, förtvivlade pipandet – lät som en bön om hjälp.
Magen knöt sig. Jag kunde inte förstå hur de hamnat där. Inga vuxna fåglar syntes till, inga lådor, inga burar – inget som kunde ge en förklaring.
Bara kycklingar. Ett hav av små liv. Fullständigt utlämnade till väder, rovdjur och törst.
Jag stod stilla i några ögonblick, förlamad, och försökte ta in vad jag såg. Sedan reagerade jag instinktivt och tog upp mobilen för att ringa polisen.
Min röst darrade när jag beskrev vad jag funnit. Operatören var först tveksam, men lovade till slut att skicka någon till platsen.
Direkt efter det kontaktade jag en lokal djurskyddsorganisation. De tog mig på allvar och försäkrade att de var på väg.
Jag stannade kvar med dem – kycklingarna – och försökte hålla dem varma på något sätt.
Jag knäböjde intill högen, lade varsamt min jacka över dem och försökte hålla dem samlade så de inte skulle sprida ut sig i snåren.
En halvtimme senare anlände de första djurräddarna. När de såg de små varelserna tappade de nästan orden.
En av kvinnorna, som arbetat på djurhem i över tio år, sa att hon aldrig sett något liknande.
Det var tydligt att någon avsiktligt dumpat dem där, i hopp om att ingen skulle hitta dem. Kanske en illegal uppfödare som ville bli av med ett «överskott». Kanske någon som bara inte ville ha ansvar.
En del av kycklingarna var i dåligt skick – nedkylda, svaga – men de flesta levde ännu.
Djurräddarna lade dem försiktigt i lådor fodrade med filtar och körde dem direkt till räddningscentret, där de omedelbart påbörjade vård.
Senare fick jag besked att många av dem hade klarat sig. Några placerades i fosterhem, andra togs emot av små gårdar där de kunde leva vidare i trygghet.
Vad hände med personen som låg bakom detta grymma dåd? Polisen inledde en utredning, men inga konkreta spår kunde följas.
Kanske får vi aldrig veta vem det var. Kanske bor de fortfarande i närheten, tysta, som om inget hänt.
Men jag kommer aldrig att glömma den morgonen. De små gula kropparna, deras darrningar, deras rop.
Och den känsla som sköljde över mig: ilska, hjälplöshet – och en tung medvetenhet om att åtminstone en person fanns där för att se dem.
Sedan dess har varje promenad varit annorlunda. Jag lyssnar på varje prassel, varje viskning från skogen.
För man vet aldrig vilka hemligheter naturen bär på – eller hur många liv som kan hänga på just din närvaro.
