När jag gifte mig med Robert trodde jag att vi tillsammans skulle skapa en lycklig familj. Vår första dotter, Maria, var en dröm som gick i uppfyllelse – mild, lugn och underbar.
Men istället för att njuta av faderskapet började Robert tillbringa mer och mer tid på den närliggande baren. Till en början sa han att det var för att «släppa ut stress», men sen slutade han förklara någonting alls.
Snart upptäckte jag att jag var gravid med tvillingar.
Jag kände en blandning av känslor – glädje över att familjen skulle växa, men också rädsla för hur jag skulle klara av att ta hand om tre barn och en man som inte var redo att vara en riktig pappa.
Varje dag blev situationen värre. Robert drack upp allt han kunde hitta. Först gick våra besparingar till saker för bebisarna, sedan började han panta allt i huset.
När jag en dag kom hem och märkte att TV:n var borta, brast det för mig. Dagen efter var även Marias barnvagn borta.
Jag försökte prata med honom, men varje gång slutade det med skrik. Robert sa att det bara var «tillfälliga problem» och att jag var för «styv» och «överdrivet orolig».
Jag brottades med tankarna – hur kunde jag låta det gå så här långt?
Beslutet som förändrade allt
En dag kom Robert hem full som aldrig förr.
Maria grät i mina armar och jag försökte trösta henne genom att sjunga en vaggvisa.
När Robert kom in i rummet började han genast skrika att «det här är inte en kyrkogård», och att jag inte hade rätt att «trötta ut honom». Jag försökte tysta honom, men varje ord jag sa gjorde honom mer aggressiv.
Det var då jag insåg att det var slut. Jag kunde inte låta mina barn växa upp i en sådan miljö. Nästa morgon packade jag några saker och åkte till min mamma.
Konfrontationen jag fruktade
Tre dagar senare dök Robert upp hemma hos mig. Han var nykter, men bara för att han inte hade några pengar till alkohol.
Han skrek att jag skulle komma hem omedelbart, annars skulle han göra något som jag skulle ångra.
Men den här gången var jag obeveklig. Jag sa till honom att jag inte skulle komma tillbaka förrän han gick i terapi.
Först försökte han manipulera mig, sedan började han be om ursäkt. Jag var kluven, för jag älskade honom fortfarande, men jag visste att mina barn förtjänade ett bättre liv.
Sanningen som kom fram
En månad senare fick jag veta av en vän att Robert hade sålt vår bil. Inte för terapin, som han hade lovat, utan för att fortsätta dricka.
Det var då jag kände att det inte fanns någon väg tillbaka. Jag ansökte om skilsmässa och bestämde mig för att börja om på nytt.
Idag uppfostrar jag tre barn på egen hand. Det är inte lätt, men jag är säker på att jag tog det bästa beslutet för vår familj.
Och Robert? Jag hörde att han har återvänt till sina föräldrar och försöker rehabilitera sig. Jag hoppas att han lyckas, men jag vet att jag inte kan vänta på honom.
