Men jag var inte beredd på de oroande orden som hon viskade till mig en kväll: «Pappa, den nya mamma beter sig annorlunda när du inte är här.»
Hennes avslöjande, tillsammans med de konstiga ljuden som kom från den låsta vinden och Amelias strikta regler, avslöjade ett skrämmande mysterium som krävde min uppmärksamhet.
Sorgen hade en gång helt slukat mig, och varje dag blev en prövning som jag knappt orkade genomlida.
När Amelia kom in i våra liv, förde hennes närvaro med sig en lätthet som verkade driva bort de tunga skuggorna av vår sorg.
Sophie knöt genast ett band med henne när de lekte i parken, och Amelia lovade att himlen låg nära handen från de höga gungorna.
Vi flyttade in i Amelias stora, historiska familjehus, och livet verkade blomstra på nytt under det taket.
Men en affärsresa skulle avslöja en helt annan verklighet.
När jag återvände hem, var Sophies kram desperat, och hennes avslöjanden var oroande.
Hon pratade om konstiga ljud från vinden, ett ställe som Amelia gick till ensam och där hon satte upp strikta regler i min frånvaro – regler som tycktes kväva den värme hon alltid hade bidragit med.
Förvirrad och bekymrad började jag leta efter sanningen som låg gömd i skuggorna på vinden.
Det jag fann där var inga spöklika hemligheter, utan en magisk tillflyktsort som Amelia hade skapat för Sophie – fylld med böcker, konst och ljusslingor.
Det var en skarp kontrast mot den stränghet Sophie tvingades stå ut med.
Så insåg jag: Amelias avsikter, även om de genomfördes på ett strängt sätt som påminde om hennes egen uppfostran, var avsedda att främja Sophies självständighet, inte att isolera henne.
Hennes noggrant genomförda arbete på vinden kom från en plats av kärlek, även om den kärleken var svår att förstå ur ett barns perspektiv.
För att lösa missförståndet lovade vi att vi skulle förändra sättet på vilket vi visade kärlek i vårt hem.
Amelias stränghet mjuknade, ersatt av gemensamma hushållssysslor och stundtals läsning med glass.
Vinden, som en gång var en källa till mysterier och rädsla, blev nu en fristad för delade drömmar och skratt för vår familj.
Sophie, som först varit rädd, fann till slut acceptans och kärlek för sin nya mamma, och hennes skratt fyllde åter våra husets korridorer.
I denna oväntade resa fann vår familj vägen tillbaka till kärleken, och vi lärde oss att kärlek inte bara vävs av glädje utan också genom förståelse och förlåtelse, och målar en framtid full av hopp.
