Den viktigaste kvinnan i hans liv, I en liten stad, omgiven av mjuka kullar och täta skogar, bodde Anna med sin son Lukas i ett gammalt, men kärleksfullt vårdat hus. Husets väggar bar på historier från många årtionden – inramade familjefoton hängde på väggarna,
och gardinerna, som Anna själv hade sytt, fladdrade lätt i vinden. För Anna var detta hus inte bara ett hem, utan en fästning som skyddade henne och Lukas från världen. Lukas var 28 år gammal, en smal ung man med eftertänksamma ögon och en lätt osäkerhet i sin hållning.
Han var inte som andra i sin ålder – han hade inget jobb, inga studier och inga planer på att passa in i samhället. För Anna var detta inget problem. Tvärtom, det fyllde henne med stolthet. «Han behöver inte den där världen utanför,» tänkte hon ofta,
medan hon lagade hans favoriträtt eller serverade honom varm mjölk på kvällen. «Jag är allt han behöver, och han är allt jag behöver.» Dagarna i deras gemensamma liv flöt fram lugnt och jämnt, som en mjuk flod som hittar sin väg genom tiden.
På morgonen förberedde Anna frukost, oftast nybakade frallor med hemmagjord sylt. Lukas satt vid köksbordet, bläddrade i en tidning eller lekte med någon av de många modellbilar han samlat på sig som barn.
Därefter spenderade han timmar i sitt rum, läste böcker eller spelade datorspel, medan Anna tog hand om hushållet.
För Anna var hennes roll tydlig: Hon var inte bara hans mamma, utan också hans förtrogna, beskyddare och – som hon tyst tänkte – den enda kvinna som Lukas verkligen behövde. Hon älskade att han bad om hennes råd,
att de samtalade om filmerna de såg på kvällarna, och att han alltid tackade henne när hon serverade honom middag.
Men djupt inom sig fanns en rädsla som hon aldrig lät komma till uttryck. Vad om någon kom för att störa denna perfekta harmoni? Vad om en annan kvinna försökte ta Lukas bort från henne? Den tanken gjorde att hon inte kunde sova,
och hon svor för sig själv att göra vad som helst för att hålla hennes värld intakt. En dag, när solen just hade försvunnit bakom kullarna och det varma ljuset färgade staden i guld, hände det otänkbara.
Anna stod i köket och rörde om i en gryta när hon hörde en mjuk röst utanför vid trädgårdsstaketet. Hon gick fram till fönstret och stelnade. Lukas stod där – inte ensam. Bredvid honom var en ung kvinna, kanske i mitten av tjugoårsåldern, med lockigt brunt hår och ett milt leende på läpparna.
Anna kände hur magen knöt sig. Kvinnan bar en gul klänning som fladdrade i vinden, och hon skrattade åt något Lukas hade sagt. Ett hjärtligt skratt som gjorde ont i Anna, som om någon skurit i hennes bröst.
«Lukas!» ropade hon, hennes röst var högre och skarpare än hon avsett. Han vände sig om, hans ansikte var en blandning av överraskning och lätt förlägenhet. «Kom in nu,» tillade hon, utan att ens ge den främmande kvinnan en blick.
När Lukas kom in i köket såg hon på honom med en blick som skar igenom honom. «Vem var det?» Hennes röst var lugn, men hennes ögon avslöjade de stormande tankarna som härjade inom henne.
«Mamma, det var bara Julia, en bekant från staden,» sa Lukas och tittade ner i golvet. «En bekant?» Anna korsade armarna framför bröstet. «Vad vill hon från dig?» «Inget, mamma. Vi pratade bara.» Men Anna trodde inte på honom.
Hon kände att denna Julia ville ha mer – mer av Lukas, mer av deras lilla värld som hon så noggrant hade byggt upp. Den natten kunde Anna inte sova. Hon låg vaken och stirrade upp i taket medan Lukas ord ekade i hennes huvud. «Bara en bekant.»
Men för Anna var det inte nog. Ingen, absolut ingen, skulle ta den plats som tillhörde henne – att vara den viktigaste kvinnan i Lukas liv.
